Ack du Hjälmared.
Efter festen hos Petters kompis Emil i fredags körde vi genom Hjälmaredsområdet på vägen hem till Ornunga. Det var nostalgi! Jag såg Smedjevinden och de andra husen på Stallbacken, kapellet var upplyst och dörren stod öppen, skolan och vackra herrgården med sina flyglar. Jag kunde dock inte riktigt förstå att vi var där igen. Inte ens då jag befann mig på området jag levt i senaste året och såg allt igen. Hjälmared känns som en dröm, för bra för att vara sann.
Nostalgi!
En tår rinner nerför min kind!
Jag saknar allt som var och allt som i gjort.
Du är så fin och sjukt saknad <3
Håller med! Känns verkligen som den bästa av drömmar... Tänk när vi är tillbaka på kamratträffen! Så märkligt men bra. Då måste vi snegla på Smedjevinden tillsammans. (;)) Pöss du fina!