Livet kan vara som för den här ormbunken jag fick syn på under en promenad runt Kanotrundan i maj. Ni tänker säkert liknande med vad jag ska skriva, men de är faktiskt en riktigt bra liknelse till våra liv som människor.
.
Det tar tid för ormbunken att växa och slita sig upp genom den hårda asfalten. Vissa dagar fick han ta i mer, andra dagar vilade han för att samla nya krafter. Somliga dagar tog han i med krafter han inte visste han hade. Det var mörkt där nere under asfalten, men han hade ändå tro och hopp att känna ljuset. Han växte uppåt, och han föll hjälplöst tillbaka. Han reste sig flera gånger för att fortsätta, och så en dag, slutligen ser han ljuset ovanför sig och kommer igenom ytan. Och kan då andas ut, vila och (om än med mycket mindre motstånd), fortsätta växa. Han ser ljuset, glädjen och hoppet.
.
Och vännerna, som alltid fanns där.
Kärlek.