Idag tände vi även andra ljustet i adventsljusstaken.
Visste ni förresten att advent är en fastetid. Lilla fastan. Hur vi förbereder oss för ankomsten. Bered en väg för Herren, som Johannes döpare sa.

Nåväl, i eftermiddags gick jag på en äventyrspromenad. Det var från början tänkt som en helt vanlig promenad runt sjön. (Som visserligen aldrig blir helt vanlig. Varje gång ser man fler fantastiska saker och skapelsen på nya vackra sätt.) För att direkt få en positiv touch tog jag med komposten, när den var slängt blev allt bara finare och finare. Stigen utmed sjön, nerför stentrappan, golfbanan till vänster, ut på vägen (där jag för övrigt, varje gång tänker mig vägen som en skatebana för skidor) vägen fram och bort genom koloniområdet. (där det finns två små, små gula stugor som är så klockrena för en julkalender!)
Ner till platsernas plats, sundet.

 
Lilla Färgen. Isen är nästan lagd.
Hjälmared allra längst bort bland träden i dimman.


Stora Färgen. Oavsätt väder är det alltid vackert.

Jag fortsatte min promenad, ner från träbron och på den fina lilla stigen i skogen, då såg jag plötsligt något spännande. Snöspår av en människa, rakt upp i skogen. Jag tänkte att de måste leda till något häftigt (serri tänkte jag att det måste finnas en stig i närheten som jag kommer finna och kunna utöka mina löprundor med.) Så jag följe spåren, upp för höjden och in i skogen. Jag fortsatte en bit framåt, med fästet på de två spåren från kängorna. Ut ur skogen kom jag, snön blev djupare. Och där uppenbarade sig något otroligt vackert framför mig. En hel julgransodling. A crazy wow. Det var så vackert! Historian nådde sin kulmen där, men stegen tog inte slut vid granarna, och ingen stig var heller funnen. Genom granodlingen, under en gran, genom ett stråhygge.. stegen fortsatte. "A en stenmur, då är det nog en stig parallellt med den". Men nae, icke då. Stigen förblev ofunnen, och jag vandrade tillbaka till sjön.
Jag fortsatte ut med sjön på sjöstigen. På vänster sida finns det endel häftiga klippor och stora stenar. "Om jag skulle ta å gå upp till den där branten där.." Jo då, det var inte många steg, och de stegen var några av de finaste. Dessa istappar som bara blev fler och fler, större och större. Jag kröp under en grans grenar för att komma till andra sidan av branten. Ännu större istappar, på några av dem var det en mörk droppe i spetsen. Jag tog av min tumvante för att känna va det var. Läskigt nog såg det precis ut som blod, mörkt blod på min pekfingerspets.



Tur var så var det ju bara lite brunt vatten från mossan som växte ovanför klippan.